Jag älskar vakna bredvid din andnings behagliga drag,

eftersom du är vis och genomsynligt smakfull gjord.

Ibland är du svår att tolka trots dina markanta anletsdrag,

då du vädrar med dina oförutsägbara valda ord.

Min gom klibbar fast i stumhetens lokal,

i de stunder då jag står framför alla dina du.

Eftersom jag tidvis kan dig utan och innan,

vilket kontrar då jag stundvis hittar din nya karaktär.

Det kan undras om den är pålitlig eller temporär.

Jag blöder för dig titt som tätt,

och kärleken finns som vittnesmål i stort sett.

Det är vi så länge du orkar svälja mina begär. 

När jag går vilse i världens kunskapsbaserad sfär.

Årstiden låter löven blåsas gula längst din kroppsliga bild,

då jag på nära håll nuddar jag din lukt.

Mina fingrar berör en kärlig känsla,

som formar glasklara droppar på din kind.

Oss två emellan hittar vi delar av en komplett tablå.

Där vi hela tiden förkunnas om våra olika vittnesmål.

Du drar ner min anda till en stadig nivå,

när jag bländas av vardagens stressade stål.

Jag, å min sida, tydliggör dina tysta luftrör med all kraft jag har.

Då du glider i en dagdröm så min barm får skav.

men du ökar dina steg när jag knyter dina skor.

Och då jag gnäller så tungan vänder på lik i en grav.

Jag undrade i vilken famn jag skulle påträffa mod,

när jag inte kunde lita på mina jag.

Jag leta efter doften av ditt bedrivna blod.

vilket jag fann då du borrade hål i mitt hjärtas färglösa behag.

Anna

Jag blev nyligen inspirerad att dela med mig av tankar kring den inblick jag delgivits runt delpersonligheter med utgångspunkt från psykosyntesen.

Alla är säkerligen väl medvetna om är att självet inte speglar sig i endast en personlighet utan i en rad olika personligheter. Vi tänker sällan på dessa personligheter när vi verkar i dem, eftersom vi i regel utgår från vanan i den givna situationen det vill säga, vi verkar på samma sätt som vi gjorde senast vi var i samma situation.   

Jag tycker det är intressant hur olika delpersonligheter egentligen är beroende på vilken situation vi vistas i. Jag har lagt märke till att dessa roller (eller delpersonligheter) kan vara väldigt olika med inte sällan väldigt motstridiga drag. Än mer fascinerande är jag över att vi faktiskt kan gå från en delpersonlighet till en annan utan att själv över huvudtaget reflektera över att vi ”bytte personlighet”.

Jag tänker att det är viktigt att, så gott som det går, medvetandegöra dessa delpersonligheter för att sedermera kunna förstå vilken betydelse de har, dels för sin personliga utveckling och dels dess betydande roll i en större organisk helhet. Det blir därmed viktigt att inte förtränga något av uttrycken då det finns en anledning till att personligheterna agerar som de gör.

Slutligen tänker jag att om vi försöker värdera, förstå och ha kontroll över dessa delpersonligheter kan vi medvetet spela dessa olika roller. Då kan vi närma oss ett renare, klarare och starkare jag i kärnan av oss själv.

Anna

Livet går sin gilla gång och som sig bör dog min älskade mormor för drygt ett år sedan. Det kädes visserligen bra eftersom hon hade haft ett bra liv här på jorden och hon, på grund av sin ålderdomliga sjukdom var så dålig. Jag är tacksam för att jag fick chansen att lära känna henne och med facit i hand så var hon och jag ganska lika. Vilket resulterar i att jag tänker på henne ganska ofta. 

Döden självt är oförutsägbar och jag tänker ofta på alla de kvarlevande personer som förlorat unga anhöriga till dödens våld. Även om jag inte vet hur det känns så tror jag människan anpassar sig till situationen och tar på sig en mantel för att verkligen klara av att gå vidare efter ett sådant trauma. Jag tänkte att detta kunde passa bra att vila tankarna på nu när nyheterna och sociala medier spottar ut en massa gällande skjutningen som förekom på en skola i USA för ett tag sedan. På mitt eget sätt (även om jag inte kan sätta mig in i känslan) ber jag för er som mist en ung anhörig.

Dödens dans

Du vagga sinnet till sömn, genom att inte se mig om.

Då tappad tro på en tid

avlägsnades varje dag allt eftersom.

Jag fyller den vetskap med livets inre strid.

Döden är nära, du lever på morfin.

Undrar om du känner just hur bra du mår.

Tiden är din enda länk till jordens staffli

Jag känner mig underlig, visslar på en okänd melodi.

Jag stannar här ett tag

stannar till ljuset inte kan hålla sin anda.

Jag känner en dovare rymds underlag

den har prickat rätt och är här för att landa.

Jag vakar över dig ett tag

vakar till mörkrets tappar sin karaktär.

Jag väljer vad jag tänker och allt känns ingenting

ett bristande barn slutar snart sin lärdomssfär.

Jag skriver en bön i sanden så att du vet att jag finns.

Målar dopet med tecken i luftens kliv

och en namngivelse blir beviljad genom trons lins.

Sessionen står för styrka och förening med liv.

Livet står skrivet i lärdomens saga.

Det trampar på två ben och organen därtill.

Det faktum återstår att anamma glädjen tid, 

Under detta läge undras, vad mer kan man behaga.

Jag stannar här ett tag

stannar till ljuset inte kan hålla sin anda.

Jag känner en dovare rymds underlag

den har prickat rätt och är här för att landa.

Jag vakar över dig ett tag

vakar till mörkrets tappar sin karaktär.

Jag väljer vad jag tänker och allt känns ingenting

ett bristande barn slutar snart sin lärdomssfär.

"Din autistiska ådra skapar obalans i en drömmares spår"

En text om autism.

De påstår du är känslomässigt invalid

att du besitter en förmåga att avstå initiativ.

Men din molekyl saknar en uppfattning av tid

och din substans går vilse i förmedlingens vissling.

Du klädde hälften av dina tankar i ord.

Under tiden tappade resten form i tonlös atmosfär.

Dina känslor ger inte utrymme för uppehåll.

Men du formas av impulser från sinnes och känselorgan

Du vet ibland hur man gör.

Jag fråga och jag utläste ditt svar.

Du lämna ut en version av ett fotografiskt minne.

En detaljerad karta från A till Ö.

Vilket var uppriggad under din lugg, tillhörande ett proffs sinne.

Det är en dom som kallas sjuk

Klargjord som autism.

En självförsjunkenhet av kontaktlöst stuk

Ett hinder av social mekanism

Jag frågade igen och utläser,

den morbide delen av det undernärda.

Vilket vidtar de mest basala åtgärder, men vad är socialitet,

när vi inte lider av det i världen vi inte vet,

Då vi lever i vår egen förtret.

Du ansvarar inte för ditt skapande av nya minnen.

Tvingar någon dig, låser du hänglås på din port. 

Och när socialiteten står givakt är stora ord är inte din grej.

Det där med att samordna information är inte ditt drag i kort.

En stjärna har beretts luft att andas fritt

och passerat grinden från ett främmande rike till moder jord.

Du har klarat koden för att gräva fram spår av liv med dina bara fingertoppar

för att anlända till en plats där dragningskraftens skrik blivit förgjord.

En stjärna har passerat gränsens land och startat ett liv.

Jag sväljer varje sekund av din burna närhet som spelas i dur

och jag följer dina lätta drag som låter mitt anletsdrag bli klent

Du, en oskyldig gestalt som med tiden ska forma din egen struktur.

En stjärna har fått en lott om att rymmas i ett jordeliv.

Det är livets mirakel, som skapats via en hinna av samliv.

Som genom ett begär blir en genomskinlig drog

och sys ihop av två människors karaktär för att skapa ett liv.

. Anna

”Ett barn är fött” är titeln på ett en julsång jag så många jular på rad har sjungit med mina kära gelikar. Jag blir varm i hela kroppen när jag sjunger den. Jaja, nog om det.

Nu har vardagen gjort sig bekant igen. Dock präglas den av helt andra förutsättningar än tidigare (men hur många gånger i livet har inte vardagen förändrats mer eller mindre radikalt?!?) Den vardagen som jag vistas kring i detta nu finner sig i en obeskrivlig känsla vilken är svår att sätta vokabler på. Och underverket som kom till världen är inte lättare att sätta ord på. Jag svävar fortfarande på moln då jag ser det lilla livet som för närvarande är helt beroende av oss, så maktlös och så mycket tillit som krävs. Det är så oerhört överväldigande.

Och förlossningen är något av det mäktigaste jag varit med om i hela mitt liv. Jag må säga att trots trötthet, smärta, blod och kräk så kände jag mig som stålkvinnan, samtidigt som jag på tiden av en sekund började beundra alla kvinnor i världen som fött barn.  

Men kärleken till ett barn är något alldeles speciellt. Något min lekamen och dess mentalitet aldrig nuddat tidigare. Något jag inte vill vara för utan eller gå förbi.