Jag tänker att vi lätt glömmer bort att vara tacksamma för det vi har. Jag gör lätt det i alla fall. Det är så lätt att ta angelägenheter såväl som människor och tillfällen förgivet.  

Men jag bär en tacksamhet för möjligheterna och kärleken för tillgivenheten, tilltron och till världens utveckling. Min hjärna, min kropp & själ och mina känslor och tankar. En tacksamhet till att jag har en fungerande förmåga att föra mig i sociala sammanhang, att kunna förstå den kunskap som kommer till mig.

Tacksamhet för kunskapen jag har att kunna använda konsten att vara människa. Tacksamhet till världen och dess utveckling, till min plats på jorden. Tacksamheten till allt jag kan utföra konstens bevingade ord, musik, former & färger och det min kropp kan åstadkomma såväl psykiskt som fysiskt.

Framförallt är jag tacksam för mina belevade medmänniskor. Familj, vänner och bekanta (även till grannar och väl valda medmänniskor på bussar, torg och i affärer). Allt vi gör tillsammans, alla skratt vi jämnt delar som skapar minnen i alla dess kulörer. Jag vill tacka för kärleken de skänker till mig. Den kärlek och den vänskapen går inte att beskriva i ord. Jag är tacksam för Leopold. Att just jag fått den äran att föda honom och att jag får lära känna honom mer och mer för varje dag. Han förgyller mitt liv under dygnets alla timmar.

Som sagt det är lätt att glömma bort att vara tacksam. Vi blir arga för irrelevanta angelägenheter, vilket i regel drabbar det de personer vi älskar mest. Men det påverkar även vårt inre. Är vi arga en gång över något eller på någon beteende så expanderar det beteendet i regel till nästa gång vi är i samma situation. Vi är vanemänniskor och i vårt välordnade samhälle är det lätt att ta saker och människor förgivet. Jag har lovat mig själv att ta en tankeställare gällande just detta, så kanske jag hindrar mig själv nästa gång jag är på väg att ta något för givet. 

På återseende. Anna

Jag blev nyligen inspirerad att dela med mig av tankar kring den inblick jag delgivits runt delpersonligheter med utgångspunkt från psykosyntesen.

Alla är säkerligen väl medvetna om är att självet inte speglar sig i endast en personlighet utan i en rad olika personligheter. Vi tänker sällan på dessa personligheter när vi verkar i dem, eftersom vi i regel utgår från vanan i den givna situationen det vill säga, vi verkar på samma sätt som vi gjorde senast vi var i samma situation.   

Jag tycker det är intressant hur olika delpersonligheter egentligen är beroende på vilken situation vi vistas i. Jag har lagt märke till att dessa roller (eller delpersonligheter) kan vara väldigt olika med inte sällan väldigt motstridiga drag. Än mer fascinerande är jag över att vi faktiskt kan gå från en delpersonlighet till en annan utan att själv över huvudtaget reflektera över att vi ”bytte personlighet”.

Jag tänker att det är viktigt att, så gott som det går, medvetandegöra dessa delpersonligheter för att sedermera kunna förstå vilken betydelse de har, dels för sin personliga utveckling och dels dess betydande roll i en större organisk helhet. Det blir därmed viktigt att inte förtränga något av uttrycken då det finns en anledning till att personligheterna agerar som de gör.

Slutligen tänker jag att om vi försöker värdera, förstå och ha kontroll över dessa delpersonligheter kan vi medvetet spela dessa olika roller. Då kan vi närma oss ett renare, klarare och starkare jag i kärnan av oss själv.

Anna

”Ett barn är fött” är titeln på ett en julsång jag så många jular på rad har sjungit med mina kära gelikar. Jag blir varm i hela kroppen när jag sjunger den. Jaja, nog om det.

Nu har vardagen gjort sig bekant igen. Dock präglas den av helt andra förutsättningar än tidigare (men hur många gånger i livet har inte vardagen förändrats mer eller mindre radikalt?!?) Den vardagen som jag vistas kring i detta nu finner sig i en obeskrivlig känsla vilken är svår att sätta vokabler på. Och underverket som kom till världen är inte lättare att sätta ord på. Jag svävar fortfarande på moln då jag ser det lilla livet som för närvarande är helt beroende av oss, så maktlös och så mycket tillit som krävs. Det är så oerhört överväldigande.

Och förlossningen är något av det mäktigaste jag varit med om i hela mitt liv. Jag må säga att trots trötthet, smärta, blod och kräk så kände jag mig som stålkvinnan, samtidigt som jag på tiden av en sekund började beundra alla kvinnor i världen som fött barn.  

Men kärleken till ett barn är något alldeles speciellt. Något min lekamen och dess mentalitet aldrig nuddat tidigare. Något jag inte vill vara för utan eller gå förbi.

Jag gick på mammaledighet för en vecka sedan från den praktikplats där jag tillbringat de senaste tio veckorna, och ja jag erkänner, jag är inget bra på att säga ”hej då och tack för den här tiden”. Verkligen inte! Men då jag tänker på vad som komma skall har jag inga som helst svårigheter med att lägga den biten åt sidan ett litet tag. Dock är innehållet i magen tungt men jag hoppas att bebisen behagar komma till världen snart. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är lite nervös inför förlossningen. Trots glesa försök till förberedelse både fysiskt och psykiskt finner jag det svårt att föreställa mig själva händelseförloppet med förnöjsamhet. Vi var dock på öppet hus på Ystad BB för ett tag sen. När jag berättade det för Mikaela och Maria svarade Maria ”Ååååååh vad mysigt”. Mysigt?!?! Kan hon säga som inte såg hur en plastdocka trycks ut ur en låtsasvagina som landar i armarna på en check barnmorska som knipsade av fingervirkad navelsträng av det blåröda slaget, för att sedan visa hur man krystar ut en röd pälsmössa ur underlivet. Till råga på allt rekommenderade hon karlarna att vänja kvinnornas bröstvårtor vid smärta.

Skämtåsido, det får gå som det går. Jag ser i alla fall fram emot att känna smärta, få plågas av att vara kvinna och försöka slappna av i samband med att värkarna accelererar och hela härligheten expanderar för att sedan få det finaste i världen placerat på mitt bröst.    

 Anna

Då min kreativa anda behagar beröra dels poetiska skriftelser, dels eftertänksamma frågor och tankar format i text mäktar jag skriva lite olika stavelser på just denna plats i vår globala IT- värld. Jag tänker även dela mina bildskapelser och den yoga jag erfarar och praktiserar. Därav finner jag att beskrivningen "Om konstens ofantliga värld (och andra livsbejakande företeelser) i alla dess olika kulörer" är av godtyckligt slag. Jag bedömer det lämpligt att tillägga att människans tankar, känslor och handlingar är en konst i sig, ( och som självfallet, i min mening, är grunden i all konst) vilket  kommer betonas i många texter.  

Jag har i ett års tid föreställt mig som ägare till någon form av blogg. I regel när jag tänker att jag ska göra något jag verkligen vill så har jag en förmåga att dra på det. Det handlar antagligen om att både rätt tillfälle och rätt plats måste infinna sig vid samma tidpunkt. I detta fall bör det dock tilläggas att det har infunnit brist på både tid, motivation och ”IT-kunskap”. Men just nu, när mammaledigheten står inför mig och min socionomutbildning, som därav blir aningen lidande ett tag och inte tar upp större delen av min vardag, finner mitt hjärta en viss ro att ta detta med att skriva i beaktande. Jag lär för all del ha ett heltidsarbete ändå men jag anar att det till större delen av tiden finner sig inom hemmets fyra väggar.

Eftersom temat berör just konst kordinerat i jordens alla väderstreck avslutar jag med ett citat förbarma mig skriva för ett tag sedan

"Konstensvitalitet tillfredsställer energi. En kraft skapad av människor, som uttrycks i olika former och konstruktioner som avslöjar livets olika kulörer"

På återseende. Anna

Mitt första inlägg.