Jag har registrerat att jag helst skriver under en föränderlig era, Då sommarn lämnar plats för höstens löv att vistas på lägre nivå. och då mitt inre vrider sig i en impuls från ett till något annat. Jag har noterat att mitt tålamod tjänar på det då och då. Jag har lågkonjunktur under stillasittande perioder. Då händer det att jag tappar tron på min inneboende gestalt, och det kliar på insidan av mitt skinnbelagda etui Då känslor förändras till en börda av rörlig halt. När något ovant händer förändras mina känslors bana Det är då jag väcker ett nergrävt motstånd, som ligger till grund för den förändring som gör ont Det är det jag jämt grävt gravar åt för att förtränga. Jag citerar någons steg och ett blinkande öga Pausar och relaterar till min egen person försöker vara mig själv i torra och motsatta väder Misslyckas ibland då blindheten hälsar på Jag kastar tillhörigheter överallt Dissekerar tankar för att nå roten som beskriver ett val Det är då jag känner, fast ingenting egentligen känns Det är då jag delegerar ut mina olika skal Mitt register borde jag skriva om ibland, Men jag är nöjd med de dagar som format min roll. Det finns olika delar i mig, en för var dag, Jag ser tiden därframme och när jag tittar omformas den med koll.

Jag har vänt ut och in på den förlägenhet som tog ut sin seger.

Försökt ändra luften jag andades då,

genom att dölja det med överstrukna streck som svedjar.

För det känns lättast att förebrå just då.

 

Delar av mig fastnade i höstens skor jag bar.

Ställde frågan om jag någonsin kommer veta, 

vad som skulle bli mitt tonfalls verklighet.

Men tårarna som färgar ansiktet rött, blev mitt enda svar.

 

Vi lever i en upplevande ära

En lånad tid innanför jordens mur

För att försvinna i berättelsers lära

Det är livets gång som håller sin struktur

 

Jag var glanslös, stod med föreställningen i olustighetens famn,

Kom inte till skott, min levande kraft bara dör.

Fastnar mellan tom bedrövelse och trillar ner i skeva klykor,

För jag glömmer gång på gång hur man gör.

 

Det kändes ett tag som om världen skulle rasa

Jag menade inte att begivenheten skulle vara jag

Jag har skuggat undanflykter och försökt stjäla tid

för att fylla mina dagar med kunskap och väldiga behag

Det var delvis då jag glömde vem jag var.

Jag älskar vakna bredvid din andnings behagliga drag,

eftersom du är vis och genomsynligt smakfull gjord.

Ibland är du svår att tolka trots dina markanta anletsdrag,

då du vädrar med dina oförutsägbara valda ord.

 

Min gom klibbar fast i stumhetens lokal,

i de stunder då jag står framför alla dina du.

Eftersom jag tidvis kan dig utan och innan,

vilket kontrar då jag stundvis hittar din nya karaktär.

Det kan undras om den är pålitlig eller temporär.

 

Jag blöder för dig titt som tätt,

och kärleken finns som vittnesmål i stort sett.

Det är vi så länge du orkar svälja mina begär. 

När jag går vilse i världens kunskapsbaserad sfär.

 

Årstiden låter löven blåsas gula längst din kroppsliga bild,

då jag på nära håll nuddar jag din lukt.

Mina fingrar berör en kärlig känsla,

som formar glasklara droppar på din kind.

 

Oss två emellan hittar vi delar av en komplett tablå.

Där vi hela tiden förkunnas om våra olika vittnesmål.

Du drar ner min anda till en stadig nivå,

när jag bländas av vardagens stressade stål.

 

Jag, å min sida, tydliggör dina tysta luftrör med all kraft jag har.

Då du glider i en dagdröm så min barm får skav.

men du ökar dina steg när jag knyter dina skor.

Och då jag gnäller så tungan vänder på lik i en grav.

 

Jag undrade i vilken famn jag skulle påträffa mod,

när jag inte kunde lita på mina jag.

Jag leta efter doften av ditt bedrivna blod.

vilket jag fann då du borrade hål i mitt hjärtas färglösa behag.

 

Anna

Livet går sin gilla gång och som sig bör dog min älskade mormor för drygt ett år sedan. Det kädes visserligen bra eftersom hon hade haft ett bra liv här på jorden och hon, på grund av sin ålderdomliga sjukdom var så dålig. Jag är tacksam för att jag fick chansen att lära känna henne och med facit i hand så var hon och jag ganska lika. Vilket resulterar i att jag tänker på henne ganska ofta. 

Döden självt är oförutsägbar och jag tänker ofta på alla de kvarlevande personer som förlorat unga anhöriga till dödens våld. Även om jag inte vet hur det känns så tror jag människan anpassar sig till situationen och tar på sig en mantel för att verkligen klara av att gå vidare efter ett sådant trauma. Jag tänkte att detta kunde passa bra att vila tankarna på nu när nyheterna och sociala medier spottar ut en massa gällande skjutningen som förekom på en skola i USA för ett tag sedan. På mitt eget sätt (även om jag inte kan sätta mig in i känslan) ber jag för er som mist en ung anhörig.

 

Dödens dans

Du vagga sinnet till sömn, genom att inte se mig om.

Då tappad tro på en tid

avlägsnades varje dag allt eftersom.

Jag fyller den vetskap med livets inre strid.

 

Döden är nära, du lever på morfin.

Undrar om du känner just hur bra du mår.

Tiden är din enda länk till jordens staffli

Jag känner mig underlig, visslar på en okänd melodi.

 

Jag stannar här ett tag

stannar till ljuset inte kan hålla sin anda.

Jag känner en dovare rymds underlag

den har prickat rätt och är här för att landa.

 

Jag vakar över dig ett tag

vakar till mörkrets tappar sin karaktär.

Jag väljer vad jag tänker och allt känns ingenting

ett bristande barn slutar snart sin lärdomssfär.

 

Jag skriver en bön i sanden så att du vet att jag finns.

Målar dopet med tecken i luftens kliv

och en namngivelse blir beviljad genom trons lins.

Sessionen står för styrka och förening med liv.

 

Livet står skrivet i lärdomens saga.

Det trampar på två ben och organen därtill.

Det faktum återstår att anamma glädjen tid, 

Under detta läge undras, vad mer kan man behaga.

 

Jag stannar här ett tag

stannar till ljuset inte kan hålla sin anda.

Jag känner en dovare rymds underlag

den har prickat rätt och är här för att landa.

 

Jag vakar över dig ett tag

vakar till mörkrets tappar sin karaktär.

Jag väljer vad jag tänker och allt känns ingenting

ett bristande barn slutar snart sin lärdomssfär.

"Din autistiska ådra skapar obalans i en drömmares spår"

En text om autism.

 

De påstår du är känslomässigt invalid

att du besitter en förmåga att avstå initiativ.

Men din molekyl saknar en uppfattning av tid

och din substans går vilse i förmedlingens vissling.

 

Du klädde hälften av dina tankar i ord.

Under tiden tappade resten form i tonlös atmosfär.

Dina känslor ger inte utrymme för uppehåll.

Men du formas av impulser från sinnes och känselorgan

 

Du vet ibland hur man gör.

Jag fråga och jag utläste ditt svar.

Du lämna ut en version av ett fotografiskt minne.

En detaljerad karta från A till Ö.

Vilket var uppriggad under din lugg, tillhörande ett proffs sinne.

 

Det är en dom som kallas sjuk

Klargjord som autism.

En självförsjunkenhet av kontaktlöst stuk

Ett hinder av social mekanism

 

Jag frågade igen och utläser,

den morbide delen av det undernärda.

Vilket vidtar de mest basala åtgärder, men vad är socialitet,

när vi inte lider av det i världen vi inte vet,

Då vi lever i vår egen förtret.

 

Du ansvarar inte för ditt skapande av nya minnen.

Tvingar någon dig, låser du hänglås på din port. 

Och när socialiteten står givakt är stora ord är inte din grej.

Det där med att samordna information är inte ditt drag i kort.

En stjärna har beretts luft att andas fritt

och passerat grinden från ett främmande rike till moder jord.

Du har klarat koden för att gräva fram spår av liv med dina bara fingertoppar

för att anlända till en plats där dragningskraftens skrik blivit förgjord.

 

En stjärna har passerat gränsens land och startat ett liv.

Jag sväljer varje sekund av din burna närhet som spelas i dur

och jag följer dina lätta drag som låter mitt anletsdrag bli klent

Du, en oskyldig gestalt som med tiden ska forma din egen struktur.

 

En stjärna har fått en lott om att rymmas i ett jordeliv.

Det är livets mirakel, som skapats via en hinna av samliv.

Som genom ett begär blir en genomskinlig drog

och sys ihop av två människors karaktär för att skapa ett liv.

 

. Anna

Jag älskar vakna bredvid din andnings behagliga drag,

eftersom du är vis och genomsynligt smakfull gjord.

Ibland är du svår att tolka trots dina markanta anletsdrag,

då du vädrar med dina oförutsägbara valda ord.

 

Min gom klibbar fast i stumhetens lokal,

i de stunder då jag står framför alla dina du.

Eftersom jag tidvis kan dig utan och innan,

vilket kontrar då jag stundvis hittar din nya karaktär.

Det kan undras om den är pålitlig eller temporär.

 

Jag blöder för dig titt som tätt,

och kärleken finns som vittnesmål i stort sett.

Det är vi så länge du orkar svälja mina begär.  

När jag går vilse i en kunskapsbaserad sfär.

 

Årstiden låter löven blåsas gula längst din kroppsliga bild,

då jag på nära håll nuddar jag din lukt.

Mina fingrar berör en kärlig känsla,

som formar avfärgade droppar på din kind.

Du ryggar och en rysning flyr längst svankens bukt. 

Den sprids genom ljuset i vår närvaro,

och vibrerar förbi i livets fart med dess medvetna drag.

 

Oss två emellan hittar vi delar av en komplett tablå.

Där vi hela tiden förkunnas om våra olika vittnesmål.

Du drar ner min anda till en stadig nivå,

när jag bländas av vardagens stressade stål.

 

Jag, å min sida, tydliggör dina tysta luftrör med all kraft jag har.

Då du glider i en dagdröm så min barm får skav.

men du ökar dina steg när jag knyter dina skor.

Och då jag gnäller så tungan vänder på lik i en grav.

 

Jag undrade i vilken famn jag skulle påträffa mod,

när jag inte kunde lita på mina jag.

Jag leta efter doften av ditt bedrivna blod.

vilket jag fann då du borrade hål i mitt hjärtas färglösa behag.

 

Anna

2012-11-18

Anekdoter om vår varelses dristiga begär,

Är det som fyller bastvarma känslor i en kärleksaffär.

Välkommen till livet, fysikens härskare,

där kyssen som skapas, fastnar i en gedigen sfär.

 

Det formas en blöt tolkning av blodets pumpande liv.

En symbol, som sen urminnestider krossar hjärtats brustna saliv.

Jag skymtade din spegelbild i en dörr av stål för längesen,

Det var då jag greppa tag om en saga och noterade dess sken.

 

Det är vi sen den dag, våra fingrar fira bröllop med dess energi.

Efter att vi tecknat omgivningen med vin-parfymerad konfetti.

Jag tog mina resultat och summerade med två,

benämnde mitt varma skinn som ett för oss, låt stå!

 

Anna

2012

Det inleds med en tapper kärleksdiagnos,

med obekanta vibrationer och flackande blickar.

Tappade ord som ersätts av osäkra nickar.

Men med viljan på sin kant och känslan på spets,

kan inte ens kraften själv motstå att följa kärlekens inre krets.

 

Termer visar att kärlek är till för alla och en var.

Vilket fått äran att uttrycka sin formel på olika sätt.

Vi hittar delar av oss själv i partnerns förvar,

finner att behovet checkat in under fysikens lag,

som klär ett samspel mellan kung och hjärter dam.

 

Äktenskapet; ett skimrande avtal mellan två själar.

Idag förlänat herr och fru genom en vigselära,

där stora ord blir sagda inför nära,

Det handlar om att dela ett liv,

genom den kärlek ni för världen bevisar och ärar.

 

Det är för er det idag bubblar över glasets kant till dess fot,

och vi firar den tillgivenhet, där kärleken är fotnot.

Den föreställning som bara den som provat kan föredra,

ett högt skattat skådespel mellan lek och blodigt allvar.

Där ni får spela ännu en roll i livets charad.

 

Anna

2012-07-28