En glömd sko i dörren
Jag har vänt ut och in på den förlägenhet som tog ut sin seger.
Försökt ändra luften jag andades då,
genom att dölja det med överstrukna streck som svedjar.
För det känns lättast att förebrå just då.
Delar av mig fastnade i höstens skor jag bar.
Ställde frågan om jag någonsin kommer veta,
vad som skulle bli mitt tonfalls verklighet.
Men tårarna som färgar ansiktet rött, blev mitt enda svar.
Vi lever i en upplevande ära
En lånad tid innanför jordens mur
För att försvinna i berättelsers lära
Det är livets gång som håller sin struktur
Jag var glanslös, stod med föreställningen i olustighetens famn,
Kom inte till skott, min levande kraft bara dör.
Fastnar mellan tom bedrövelse och trillar ner i skeva klykor,
För jag glömmer gång på gång hur man gör.
Det kändes ett tag som om världen skulle rasa
Jag menade inte att begivenheten skulle vara jag
Jag har skuggat undanflykter och försökt stjäla tid
för att fylla mina dagar med kunskap och väldiga behag
Det var delvis då jag glömde vem jag var.
