känslodrag
Lågtrycket biter av staden,
där längtan tuggar i sig inifrån o faller pladask.
Jag bygger på den film som spelar mitt liv,
den som förändrar min karaktär för var dag.
Jag söker efter delar till min staty i en ny världstablå,
Där jag ska sufflera ett hanterbart jag.
Och inte dricka billigt vin på pappkartong,
som i regel bildar ångest då det bryter min inre lag.
Jag samlar hela tiden delar av det hela i olika regioner
Som jag sedan lyckas bygga samman till alla min jag
Blir färgad av proffs som sätter mig under en hjärntvättsprocess
För att sedan upptäcka mina verkliga drag
Jag försvinner ibland.
Kan inte sätta ord på vad jag tänker.
Jag landar i en värld av välavlad sand
Drömmer istället för konfrontera historien
Orkar inte tävla mot den rädsla jag satt på band
Jag hittade en nergrävd dröm och sprang mot dess kall.
Ett val som står för mitt behag.
En befrielse att inse att jag har makten o jag är oslagbar
Där spegling står i kontakt med ett inneboende jag
Här är myller av hjärngympa som aldrig hänt.
Världsutveckling
En förmögen sticka (eller tankar om tiden...)
Genom ögats glas ser jag tidens tank,
alla stunder av ljusår klockar minuter, timmar & år.
Gårdagens mall blir morgondagens kod.
Då planering förändras när tiden går.
Jag lyfter blicken och en dagdröm går itu.
Du äger din tidsrytm och bär dina sår i en bur,
eftersom du skrev tidens kontrakt och startade en jordlig era,
en fribiljett stämpelmärkt tur & retur.
I en bottenlös natur tar röster toner & röster begravs,
där våra barn står först i kö till vårt nya land,
Vem äger världen? I morgon bor vi under framtidens tak.
Där vi är formade av våra förfäders arvsband.
Dialekter är de timglas som styr vår jord,
tiden hittar framåt o tänker bakåt, den är aldrig sen
Samma ökensand trillar om och om,
men tiden som rinner i väggarnas glas går inte igen
Dialekter är de timglas som styr vår jord
Jag ska skjuta upp tills i morgon det jag sa igår
o nu har det gått ett år,
där svunnen tid vänder sig i sin grav.
På en av tusen dar sitter en tänkare på sin ålders höst,
ser bilder av sin spegelbild och tinningar fyllda gråa hår,
ändå är han inte en dag äldre än igår till sin ära.
Och han står med ett handskrivet facit att förtära.
Jag smider planer att stjäla någon med bättre tidsfördriv,
jag lyckas fånga blodet ur hans pulserande ådra,
vill ha dennes sanning för att avsluta.
Jag begagnar vad han förlagt i sin tidsnyans att skåda.
En kassett spolas till ett 80-tal då en idé hade sin debut,
det var dåtidens drivande förgörelse som sig bör
En trend i en annan tid i ett annat liv.
Jag ska fatta mig kort, tider rubbas o tider förgör.
Anna
Tacksamhet
Jag tänker att vi lätt glömmer bort att vara tacksamma för det vi har. Jag gör lätt det i alla fall. Det är så lätt att ta angelägenheter såväl som människor och tillfällen förgivet.
Men jag bär en tacksamhet för möjligheterna och kärleken för tillgivenheten, tilltron och till världens utveckling. Min hjärna, min kropp & själ och mina känslor och tankar. En tacksamhet till att jag har en fungerande förmåga att föra mig i sociala sammanhang, att kunna förstå den kunskap som kommer till mig.
Tacksamhet för kunskapen jag har att kunna använda konsten att vara människa. Tacksamhet till världen och dess utveckling, till min plats på jorden. Tacksamheten till allt jag kan utföra konstens bevingade ord, musik, former & färger och det min kropp kan åstadkomma såväl psykiskt som fysiskt.
Framförallt är jag tacksam för mina belevade medmänniskor. Familj, vänner och bekanta (även till grannar och väl valda medmänniskor på bussar, torg och i affärer). Allt vi gör tillsammans, alla skratt vi jämnt delar som skapar minnen i alla dess kulörer. Jag vill tacka för kärleken de skänker till mig. Den kärlek och den vänskapen går inte att beskriva i ord. Jag är tacksam för Leopold. Att just jag fått den äran att föda honom och att jag får lära känna honom mer och mer för varje dag. Han förgyller mitt liv under dygnets alla timmar.
Som sagt det är lätt att glömma bort att vara tacksam. Vi blir arga för irrelevanta angelägenheter, vilket i regel drabbar det de personer vi älskar mest. Men det påverkar även vårt inre. Är vi arga en gång över något eller på någon beteende så expanderar det beteendet i regel till nästa gång vi är i samma situation. Vi är vanemänniskor och i vårt välordnade samhälle är det lätt att ta saker och människor förgivet. Jag har lovat mig själv att ta en tankeställare gällande just detta, så kanske jag hindrar mig själv nästa gång jag är på väg att ta något för givet.
På återseende. Anna
En glömd sko i dörren
Jag har vänt ut och in på den förlägenhet som tog ut sin seger.
Försökt ändra luften jag andades då,
genom att dölja det med överstrukna streck som svedjar.
För det känns lättast att förebrå just då.
Delar av mig fastnade i höstens skor jag bar.
Ställde frågan om jag någonsin kommer veta,
vad som skulle bli mitt tonfalls verklighet.
Men tårarna som färgar ansiktet rött, blev mitt enda svar.
Vi lever i en upplevande ära
En lånad tid innanför jordens mur
För att försvinna i berättelsers lära
Det är livets gång som håller sin struktur
Jag var glanslös, stod med föreställningen i olustighetens famn,
Kom inte till skott, min levande kraft bara dör.
Fastnar mellan tom bedrövelse och trillar ner i skeva klykor,
För jag glömmer gång på gång hur man gör.
Det kändes ett tag som om världen skulle rasa
Jag menade inte att begivenheten skulle vara jag
Jag har skuggat undanflykter och försökt stjäla tid
för att fylla mina dagar med kunskap och väldiga behag
Det var delvis då jag glömde vem jag var.
