Jag tänker att vi lätt glömmer bort att vara tacksamma för det vi har. Jag gör lätt det i alla fall. Det är så lätt att ta angelägenheter såväl som människor och tillfällen förgivet.  

Men jag bär en tacksamhet för möjligheterna och kärleken för tillgivenheten, tilltron och till världens utveckling. Min hjärna, min kropp & själ och mina känslor och tankar. En tacksamhet till att jag har en fungerande förmåga att föra mig i sociala sammanhang, att kunna förstå den kunskap som kommer till mig.

Tacksamhet för kunskapen jag har att kunna använda konsten att vara människa. Tacksamhet till världen och dess utveckling, till min plats på jorden. Tacksamheten till allt jag kan utföra konstens bevingade ord, musik, former & färger och det min kropp kan åstadkomma såväl psykiskt som fysiskt.

Framförallt är jag tacksam för mina belevade medmänniskor. Familj, vänner och bekanta (även till grannar och väl valda medmänniskor på bussar, torg och i affärer). Allt vi gör tillsammans, alla skratt vi jämnt delar som skapar minnen i alla dess kulörer. Jag vill tacka för kärleken de skänker till mig. Den kärlek och den vänskapen går inte att beskriva i ord. Jag är tacksam för Leopold. Att just jag fått den äran att föda honom och att jag får lära känna honom mer och mer för varje dag. Han förgyller mitt liv under dygnets alla timmar.

Som sagt det är lätt att glömma bort att vara tacksam. Vi blir arga för irrelevanta angelägenheter, vilket i regel drabbar det de personer vi älskar mest. Men det påverkar även vårt inre. Är vi arga en gång över något eller på någon beteende så expanderar det beteendet i regel till nästa gång vi är i samma situation. Vi är vanemänniskor och i vårt välordnade samhälle är det lätt att ta saker och människor förgivet. Jag har lovat mig själv att ta en tankeställare gällande just detta, så kanske jag hindrar mig själv nästa gång jag är på väg att ta något för givet. 

På återseende. Anna